------ ANNE ------

 

Solen är uppstigen, jag likaså. Färdigduschad och klädd är jag redo för japansk hotellfrukost och sedan möte/jobb hela dagen lång.

 

Jag kan inte låta bli att undra när jag ska ha tid för shopping!?!

 

Ett glas vin på 50:e våningen blev avslutet på gårdagens övningar.

15 minuter sen ramlade jag in på Toyota Kaikan, företagsmuseet. Till min oerhörda lättnad visade sig att den tid jag fått angiven innebar dubbelkvart, jag var i tid! Jag skulle få vara med!

 

Så började entréroboten spela Somewhere over the rainbow och jag kände hur hakan blev alldeles skakig och tårarna rann till. Jag var på plats.

 

Jag antar att fler än Beate undrar vad tusan jag har för egendomlig längtan till en bilfabrik.

 

På Toyota utvecklade man efter andra världskriget ett produktionssystem (Toyota Production System) som grundade sig från början i effektiv utnyttjande av små resurser samtidigt som man fokuserade på kundens behov. Detta system har kommit i kallas Lean Production i övriga sammanhang och tillämpas (mer eller mindre framgångsrikt) inom många branscher idag. Inom sjukvården är Lean mycket stort på många håll.

 

Min personliga relation till Lean Production är att jag skrev min magisterexamen på ämnet, tilldelades en ganska så prestigefylld utmärkelse för arbetet, jag har stött och blött Lean i flera år och när jag föreläser, så är det på ämnet. En slags kärlekshistoria skulle man kunna säga.

 

Vi bussades och visades runt på olika delar av anläggningen och det var högst lärorikt och precis vad jag hoppades på.

 

 

 

Efter visningen såg jag mig om på museet, det var tjusigt och coolt och elegant.

 

 

Här hade man kunnat sitta och fundera.

 

Jag tog och funderade mig medelst taxi till Tsuchihashi stationen, en liten byjärnvägsstation där tåget skramlade in långsammare än Saltsjöbanan. Jag hade att fundera över var på kartan jag egentligen varit.

 

Tåget skramlade vidare, ett byte innan bytet till Shinkansen på Nagoya station mot Tokyo station. Jag har i kväll haft två premiärer:

 

• Jag har kissat i ett hål i golvet
• Jag har upplevt Tokyo Station i rusningstrafik en fredag. Och hittat rätt. Så småningom.

Jag har under dagen konstaterat mycket klart och tydligt vilka jag vill dela denna typ av upplevelser med; maken och barnen. Fast barnen hade inte varit nådiga att ha med en dag som denna misstänker jag.

Tidigt gav jag mig av i morse. Inte anade jag vilken dagsetapp jag hade framför mig. Makuhari, staden/stadsdelen som ligger sydväst om Tokyo där vi bor, hade precis börjat vakna.

 

Tågetapp 1 till Tokyo station kom att ta 45 minuter. Det var jag och tysta, sömniga japanska män på väg till jobbet. Ingen sa något, ingen tittade på den andra.

 

Plötsligt fick jag se Fuji, det vulkaniska berget, en av Japans symboler, i fjärran. Jag blev så överraskad och nästan rörd, det var som att se något man väntat på sedan barndomen (jag hade en bild jag tecknade av om och om igen).

 

 

Biljettköpet till Shinkasen hade kunnat gått bättre om jag förstått att "lesevsensheeeet" betydda platsbiljett, men det gick bra till slut. Här skulle åkas snabbtåg, tjohooo!

 

Frukost.

 

Inte mycket att orda om.

 

 

Tåget var snabbt, men inte raketsnabbt heller. Landskapet var egendomligt varierat; beigea-vita-annanbeigea hus i städer och byar, havsvikar (?), floder, uttorkade flodbäddar, risbäddar, kolonilotter, berg övervuxna med grönska och sedan begravningsplatser i storlek av radhustomter. Det blommade här och där, apelsiner och majs växte överallt. Vart man än såg var elledningar av olika slag dragna kors och tvärs över och genom landskapet. På grund av jordbävningsrisken kan man inte ha ledningarna nergrävda som vi har i Sverige. Litet span på Godzilla hade jag allt, Godzilla det japanska gummifilmmonstret har vi levt med hemma tack vara yngsta sonens fascination sedan två-årsåldern. Godzilla steg upp ur i havet och släpade sedan omkring på elledningar halva filmen igenom, ungefär.

Jag började inse hur lång resan skulle att komma bli, när jag strax före ankomst till Nagoya insåg att jag hade nästan en timmes resa till till Toyota City. Efter bytet till första lokala super rapid limited expresståg (det hetta något sådant) och klockan tickade iväg, så hoppade jag in i en taxi vid Chiryu Station. Jag var ändå sen och började misströsta.

-Allt detta resande och nu finns risken att jag inte hinner i tid!!!

..och kontakt-pluggen funkar inte med datorns kontakt.

Måste nog operera litet eller hitta en annan.

På återhörande!

 

Jag ska sleva i mig litet burknudlar innan jag rapporterar om mitt Toyota-äventyr.

 

Jag är ganska mör kan jag tala om!

Klarvaken (klockan är 5.39) och nervös inför min snabbtågsresa till Toyotafabriken i...Nagoya eller något sådant. Beate jämför X2000 med Saltsjöbanan i jämförelse med Shinkansen. Kommer jag att bli åksjuk tro?

Jag återkommer med rapport om var jag hamnade.

Vad är detta för finurligt?

 

Och vad är detta man har utrustat hotellrummet med?

 

Vi grillade litet av varje vid bordet och det smakade bra. Köttbitarna var mer tillyxade än skurna men så kan det vara.

 

I morgon ska jag ut och resa alldeles ensam. Jag ska åka snabbtåget Shinkansen i ett par timmar. Litet nervöst med tanke på att min mobil är för gammal för att kunna ta emot signaler här, men jag får väl se till att ha mål i mun och Visakortet med.

 

Spänning i tillvaron blir det allt.

Lista ut vart bussen går bäst du vill!

Vårt hotel ser så här ut från utsidan och rum har vi på våning 39. Eller rum och rum, så stora som vi nordbor är kan vi nog endast kalla det hytt.

 

Här i hotellets foajée försökte vi hålla oss vakna. Vi gav upp till slut och blev väckta av våra norska kollegor. De hade rätt roligt åt oss.

 

Strax ska vi iväg på middag, vart vet vi inget om.

Äntligen rum. Ser ut som en båthytt.

Återkommer.

Zzzzz....

Kaffe och en Briemacka där brödet ser ut att vara rullad i hamsterfrön i Frankfurt händer nu. Om en timme far vi vidare.

 

På Arlanda Express med lätt stressymptom då morgontrafiken var tätare än jag förutsåg. Hur som, på väg är jag nu.

 

På återhörande, men vet varifrån!

Den mesta skit-TV:n lämnar mig totalt likgiltig och oberörd då jag helt enkelt inte ens lägger märke till den, om den så skulle råka vara på, men kanal 5 har nått tidernas bottenrekord med Silent Library. Igår kväll visades ett avsnitt av detta program som ska föreställa game-show. Två lag bestående av tre män i varje lag befinner sig i ett bibliotek där total tystnad ska råda. Tävlingen går ut på att utsätta en av männen i varje lag för något som ska få honom att skratta/skrika eller någon av de andra deltagarna.

Detta låter litet som Luuks "Arga leken", eller hur? Icke sa Nicke.

Männen gör kalsonryck på varandra. Skojigt? Näää.

Männen bränner rövhår på varandra. Skojigt? Näää.

Männen mular en av deltagarna med en livs levande råtta. När mulandet är klart försöker en av männen kränga ner råttan innanför byxlinningen på den mulade. Djurplågeri? Jaaa!

Männen sätter en genomskinlig plastmask som är öppen upptill på en av männen och häller en livs levande en-meters ål i ansiktsmasken. Mannen med masken skickar iväg mask och ål all världens väg. Djurplågeri? Jaaa.

Sjukt, så j-la sjukt.

 

Väskan är så gott som färdigpackad och i morgon flyger Tjifen och jag via Frankfurt till

 

 

Narita, Tokyo International Airport. Jag misstänker att torsdagen går i jetlaggens tecken, men det tar vi så gärna.

 

 

 

Vi ska bo på APA Hotel-Tokyo Bay. Det ser ut som att hotellet har en tjusig poolavdelning. Vad har Anne packat då tror ni?

 

 

 

På fredag ska vi på Plant Tour på Toyota. Lean Production, I say no more.

 

Sedan får vi se vad resten av dagen ägnas åt, kanske shopping och sight-seeing.

 

 

 

Lördag och söndag möte på Makuhari Messe.

 

På Måndag hemresa.

 

Det blir short & sweet.

 

 

Jag ska på kurs med Dubbelörnen.

Vi ska sätta surdegar på Saltåkvarn. Eller Skillebyholm blir det väl. I mars.

Saltåkvarns växel kraschade när nya kursdatum släpptes. Sa Dubbelörnen.