------ ANNE ------

Verstopfungsgefahr.

Vilket ord! Verstopfungsgefahr!!!

Undrar om vi skulle behöva det på svenska också? Förstoppningsfara!

Men de bilder som jag ser i mitt stilla sinne får mig ändå att tvivla...

Jag har knappt vaknat innan jag börjar fundera på jobb som behöver bli klart. Och inte bara blir klart, jag kommer på några saker jag förträngt litet lätt.

Inte direkt så här det ska kännas efter en långhelg, speciellt inte som jag faktiskt jobbade x antal timmar.

Ja, ja- på't bara!

Här står den nu igen.

Vår diskmaskin.

Mellan förra musskadereparationen och Anticimex-förgiftning och fogskumning av alla ingångar, så hann de små j-vlarna tugga sönder något ytterligare.

Diskmaskinen diskar inte, läcker vatten och luktar ozon och blåser säkringar.

Vi har i alla fall kommit fram till att vi vill ha detta köket:

Den här bloggen för numera en tynande tillvaro, åtminstone i jämförelse med hur det var "förr" och hur mycket energi och tanke jag la ner på den då. Någonstans är bloggen klassad som humorblogg, bara det är ju humor för är det något som lyser med sin frånvaro så är det humor. På besöksstatistiken ser jag att det är fortsatt många som läser och faktum är att det blir jag väldigt glad över. På kommentarsfronten får jag vad jag förtjänar men det accepterar jag, det är ju frågan om ett utbyte som jag tyvärr inte får till numera.

-Så för vem bloggar jag då?

Ja, det är faktiskt kul att gå tillbaka och se vad som hänt under årens lopp. Jag som skryter så över mitt goda minne, inte kommer jag ihåg alla små vardagshändelser som faktiskt är riktigt roliga och minnesvärda. Så bloggen är en bra dagbok.

Det är roligt att veta att det finns de som läser det jag skriver. Jag vet att många är vänner som jag inte alltid har en regelbunden kontakt med men där bloggen väl på något vis utgör en livlina. De vet i alla fall vad jag har gjort. Det finns antagligen ett gäng okända som får ut något av mina övningar och äventyr, visst vore det trevligt att få ett "Jag läser din blogg"-kommentar men inte ställer jag några sådana krav. Dessutom tror jag att iPhonen inte direkt bidrar till kommenterandet, det märker jag på mig själv.

Jag funderade också på mina egna krav på minst fyra inlägg per dag, inlägg som då helst ska vara finurliga och kanske rentav lite roliga. Kanske ska jag sluta ställa dessa krav, kanske behöver jag inte ens vara särskilt rolig. Kanske kan jag bara skriva mina inlägg prestationsbefriatt?

Sålunda funderade jag en lördagmorgon i maj då jag i mitt stilla sinne gått igenom vad jag behöver göra före semesterveckorna sätter in.

Vi åt en del också, kinesiskt första kvällen, pizza från Kreuzberg i konsertkön andra kvällen, en dag åt vi currywurst och nybakade bretzels mumsade vi i oss när vi åkte u-bahn. Och jag drack öl. Dotter tyckte att för en icke-öldrickare så fick jag i mig en hel del.

Jo, vi fikade en del också.

Medan Dotter satt i konsertkö (för det är det man ska göra oavsett om det behövs eller inte) så strosade jag runt Kreuzberg, en riktigt etnisk stadsdel med allt möjligt på gång. En lång stund spanade jag in en filminspelning, ett gäng ungdomar skulle springa igenom detta café med en fotboll där en Sarah Jessica Parker-liknande kvinna satt och läste en tidning och mitt emot henne ett par där kvinnan hade en synnerligen intressant frisyr (jag tror hon var något mörkhyad med blont hår där huvudet var delvis rakat).

När det var dags för insläpp blev det uppenbart omedelbums att det var legkontroll. Passen hade vi lämnat på hotellet. Jag tror det hade kunnat vara dödligt pinsamt med mitt inlägg i ett annat sammanhang men nu fyllde det en funktion:

- I am her mother, I can certify her age! She was born -93!

Jag tror att det var situationens pinsamthet som fick vakten att bara släppa in oss.

Det var jag och en pappa som satt längst bak i lokalen, de unga ägnade sig åt mosh pits, wall of death och crowd surfing. Och som jag tidigare raporterat så tog jag mig en tupplur under ena förbandets spelning... Ungdomarna här hemma spelar ofta sådan musik i sina rum när jag går och lägger mig, Thrash och Metal är rena vaggsångerna för mig. Som det verkar. Men det var en trevlig kväll och bra spelning, livemusik är ju nästan alltid det oavsett genre.

Floden Spree korsade vi till fots, med bussar, tåg och ibland for vi under. Denna nära Schlessisher Tor var vacker.

Här har vi litet view from a bridge.

Sant eller inte, men båttursguiden sa att den övre bron var till för politikerna att jogga på.

Modern bro med simhudsliknande stödhängning (eller vad det nu kan tänkas heta på brofackspråk).

General Moltke på bron som namngivits efter honom såg inte ut som någon man bjuder på mingelparty. Enligt overifierat skvaller lär han bara ha skrattat två gånger i sitt liv; när han svärmor dog och när han såg Vaxholms fästning.

Vid Branderburger Tor mötte vi Darth Vadar.

Prinsessa Leia var däremot sig inte helt lik, jag tror hon klippt av sig kringelfrisyren.

Byggnaden över minnesmärket för sörjande mödrar såg som Pantheon i Rom och själva skulpturen.... Ja, den såg ut som sagoräven i början av Drottninggatan i Stockholm, mitt emot Riksdagshuset.

Helt okontroversiell lär inte minnesmärket över förintelsens judiska offer vara. Minnesmärket består av ett 19 000 m2 stort "fält" med olika stora betongblock placerade i geometriskt rätlinjigt mönster. Konstnärens (antagna) avsaknad av symbolik kan kanske bidra till det kontroversiella.

Minnesmärket över förintelsens homosexuella offer fick oss att undra. Betongblocket stod en bit in i en park, litet "gömd" i buskarna. När man kikade in i hålet kunde man se filmsnuttar på par av samma kön som småhånglade. Det finns andras åsikter om monumentets placering, på andra sidan gatan från det judiska minnesmärket, man menar på att proportionerna inte blir helt rätt.

En mulen dag såg TV-tornet ut så här.

En dag då solen sken såg TV-tornet ut så här.

-Svårt att klura ut vad det är som kallas "Påvens hämnd"?

Jag tyckte det var suveränt att få till något sådant, helt utan avsikt!

Vissa profiler såg man från alla möjliga håll och det var nytt, gammal och återuppfört i en salig, härlig blandning.

Här satt det nya och det gamla vägg-i-vägg.

Här var det modernt (någon del i kansleriets byggnader med delar av muren inbyggd).

Riksdagshuset var en kombo av det gamla och en modern kupol att spankulera runt i.

Domkyrkans fasad var inte putsad på ett tag.

Kulturhuset kallas i folkmun för the pregnant oyster.

Eller Jimmy Carter's smile.

Undrar varför...?