ANNEs blogg

Att ringa 112 är inget jag gör lättvindigt. Min tanke är oftast om det finns ett alternativt nummer för att inte 112 ska blockeras av samtal som kanske inte är livshotande. Ändå har jag kommit att ringa ett antal gånger för andras räkning. Ett par gånger har det varit som igår, omhändertagande av personer som sannolikt är onyktra, men de behöver omhändertas. En gång väntade jag på bussen hem utanför Mälarsjukhuset när en yngre kvinna tuppade av intill. En man och jag rusade fram till henne, han blev kvar medan jag galopperade in till receptionen i tron att de skulle ha ett direktnummer till ambulansen i samma komplex, men se, det gick inte, det blev till att ringa 112 och en minut senare kom ambulansen smygande runt hörnet.

En gång ringde jag om en jakthund som sprang omkring på E4:an, det kändes litet fånigt, men tanken på vad som kunde hända med en lösspringande hund kunde inte bortses ifrån.

Mitt ovanligaste samtal till 112 var när vi var på väg norrut från Kristianstad och jag ser att en stor tjurkalv går och betar i diket, utanför stängslet. Det var lördag förmiddag i augusti och trafiken var tät, och ett par hundra kilo nötkreatur bland bilarna kändes riskfyllt. Hur det slutade med tjuren vet jag inte, men det blev varning på trafikradion.

Jag är tacksam att jag aldrig behövt ringa i större nödlägen än dessa, det är ju inte som att de svarar direkt på SOS Alarm. Det händer ju att man hör att folk som ringer inte kommer fram alls.