ANNEs blogg

Stephen Hawking har meddelat att han avser att lämna sin professur vid Cambridge, av traditionella skäl och inte alls på grund av hans hälsa. Den som fyller 67 förväntas lämna över stolen till någon ny. Han kommer att fortsätta sin forskning inom teoretisk fysik.

Hawking grämer sig över att bli gammal när det fortfarande finns så mycket kvar att upptäcka i världen och universum. Vad är det i åldrandet som får oss att fundera och gnöla? Vi som inte alls är i hans sits?

Äldsta sonen mönstrade idag.

Han behöver inte komma tillbaka.

Lika glada är vi.

Om inte gladare.

Har ni bestämt er?

Friktion eller dubb?

Varför det ena eller det andra?

Är detta en god morgon?

Är detta en dålig morgon?

Eller är det bara en vanlig morgon?

Antagligen har de flesta utom jag glömt bort den präst som radiopratade i slutet av 70-talet och som spelade Village People´s YMCA eftersom det var så trevligt att unga män i New York sjöng om sin starka kristna tro som de ville utöva i gemenskap.

-Jo, nog handlar YMCA om gemenskap allt men inte riktigt den sorten som prästen tänkte sig.

Om ni lägger ihop gårdagens inlägg om vad jag vill med ovanstående truddelutt, vad kommer ni fram till då?

Nu ska vi hem och fira 18-åring!

På återhörande senare.

Idag firar jag 18-årsdag som mamma! Hurra, hurra, hurra för mig!

Lika mycket hurra till allra käraste E som också blev mamma till nr 2 idag, för 18 år sedan!

Allt jag ville som liten var att antingen jobba i blomsteraffär eller bli en helt vanlig mamma till åtta barn. Det blev nu bara tre.

Maken lyfte av min cykel utanför Kompis E:s hus i morse för att dottern skulle ha den att cykla runt Nyköping under dagen. När han som bäst baxar in cykeln på tomten kommer Kompis E:s pappa ut i morgonrocken för att hämta tidningen från brevlådan. Han tar sig en titt på maken och cykeln och rynkar ögonbrynen ganska brutalt. Hastigt förklarar sig maken med ett leende;

-Jaa.....Här får du en cykel! Hehee....

Pappa Kompis E drar ihop ögonbrynen än strängare och maken blir ganska obekväm där han står, osäker på vad han ska hitta på härnäst att säga. Pappa Kompis E backar sakta i sin morgonrock mot husets yttertrapp, maken backar mot bilen. Det är ett High Noon-moment  där de båda kombatanterna stirrar och viftar med sina lillfingrar.

Plötsligt utbrister Pappa Kompis E:

-Men NU trillade poletten ner! Det tar tid ibland!

Han kände inte igen maken i arla morgonstund! Eller så begrep han sig inte på denna omvända tjuvliknande figur som lämpade en cykel utanför huset. Det finns ju trots allt folk till allt!

Om jag ser så här förtjusande ut på möte i morgon, tror ni att ett beslut som jag vill ska utfalla till min fördel gör det då? För det handlar om något som jag vill, jag vill, jag vill!

Vi får oss en 18-åring till livs i familjen i morgon och denna 18-åring vill som vanligt ha pannkakstårta på sin födelsedag.

Jag tycker det är underbart att han så förnöjd svarar mig på vad han vill ha på sin födelsedag är:

-Pannkakstårta! 

Bilden har inget med tårtan att göra. Inte sonen heller. Jag bara tyckte den var rolig.

En av katterna kom hemsläpandet på det här krypet. Jag kan inte begripa var hon hittade den. Dessutom förstår jag inte varför hon inte tuggade i sig råttan eller vad det är för något direkt. Undrar om det var fötterna som var oaptitliga?

Ja jä-lar, så många gånger dessa revolutionära slagord har stötts och blötts. När jag nu går igenom dem med yngsta sonen, kan det få bli sista gången? Jag är ganska less på revoutioner, både amerikanska, franska och industriella. Kanske även sexuella men den ingår inte i årskurs 8.

Förresten, har ni lagt märke till att snubben i nedre vänstra hörnet på tavlan inte har några byxor på sig?

-Vet hut, karlslok!

Edit: Det är självaste La Liberté som gör en Janet gott folk, La Liberté och ingen annan.

• Sen frukost
• Plockning och dammsugning
• Tonåring ointresserad av städning
• Tonåring med skolarbete som inte var toppenkul
• Tvätt
• Räkningar
• Fika - nu. Vi har pecannötscookies

Nyblivna föräldrar, kända och okända, brukar rapportera från BB om sitt och barnets välmående och den stora lyckokänsla som råder. Jag funderade över hur det var för oss, hur var det med denna "lycka" som alla menar sig känna?

Tre barn har vi, tre helt olika förlossningar med det enda gemensamt att de alla tre varit korta och utan smärtlindring. Hög som ett höghus på de kroppsegna endorfinerna har jag varit, barnen mådde olika bra direkt, men lika hög var jag för det. Detta endorfinpåslag orsakade ett lyckorus men det var på grund av värkarnas upphörande och inget annat. Dagarna efter detta var ett enda långt utsöndrande av kroppsvätskor, avslag, svett och bröstmjölk med en helt ny, för oss obekant människas behov att tillgodose dygnet runt. En människa vi önskade i vårt liv mer än något, men okänd, det var han/hon.

Att föda barn är nog det häftigaste och jobbigaste jag gjort. Jag hade mycket väl kunnat föda ett gäng till, men så ska man ta hand om barnen också. Jag har mått strålande bra efter förlossningarna på det stora hela. Men lyckan över och kärleken till barnet växte fram, ganska omgående, men den fanns inte där direkt. De första dagarna handlade om svett, blod och bröstmjölk och hantering av en ny liten varelse, som jag självklart hade kunnat mörda för att försvara, men någon strålande lycka - nix, det kan jag inte beskriva det som.

Vad säger ni andra?

Jag såg omslaget till King Magazine och trodde Filip fått ihop det med Babsan!

Det var väl för väl för Babsan att så inte var fallet.

Foto: Dotter

Foto: Dotter

Kanhända är min fantasi livligare än vanligt, men jag såg direkt favoritglaskonstnären Bertil Valliens ansikten i Beates fotoinlägg för dagen.

Ser ni vad jag ser?

Folktittning, shopping och fika fick jag mig till livs på staden idag, där jag förflyttade mig medelst hasning och med blicken på varenda gatusten och trottoarkant. Dessutom gladdes jag av på bilden förevisade övning som jag är barnsligt förtjust i.

Vad gjorde vi?

Med resultatet 400 röster för och en röst emot har det polska underhuset sejmen klubbat igenom kemisk kastrering av pedofiler och förövare av incest. Innan lagen träder i kraft behöver överhuset senaten godkänna och presidenten signera sin kråka.

Vad tänker vi om detta?

En dag i soffan kan vara alldeles skön, underbar och... skön.....och alldeles förbaskat lång och tråkig!

Med symaskinstrampövningar med höger fot på sjukgymnastens rekommendation som enda extrabloggosfäriska sysselsättning och enstaka hasningar till toaletten och köket har jag tillbringat min dag. Den där dagen av "Inte Göra Ett Skit" som jag så länge längtat efter är helt klart over rated!

Jag måste hitt´på nå´i morgon!

Om jag inte är helt ute och cyklar (vilket jag inte är med min stukade fot i soffan) så klär sig Fru Finansminister i tunika från Kappahl på ett röda-mattan-event (jag har en likadan nämligen).

Kanske är det inte för intet att han är Herr Finansminister?

Låt vara att det är ledig fredag, hela helgen ligger framför oss och det ser ut att bli en underbar septemberdag av denna lätt frostnupna morgon, så kändes ändå skicka-vidare-mailet från Pernilla som precis vad jag behövde nu. Jag tycker ju som litet synd om mig själv där jag sitter med stel fotled, huset osanerat efter min Visbyvistelse (huset har en tendens att kava in till viss del om än inte helt när jag är bortrest) och lönehelg och allt och här sitter jag.

Pernillas skicka-vidare-mail med hjärtan av olika slag lär jag inte skicka-vidare, men det kändes gott att titta på bilderna ändå. Hon säger ju att hon tycker om mig!

PS. Pernilla har nyligen gått och gift sig i all hemlighet! Gå in på hennes blogg och gratulera vettja!

Och inte bara det, hon hade en "stor" födelsedag samtidigt som hon gifte sig! Dubbelt grattis!

Britt är en som verkligen fattade gången i min eftermiddagsövning!

Viss fasen klev jag snett igen och så ont som det gjorde var jag på vippen att tuppa av. Jag fick hjälp av förbipasserande, samtal och färd till vårdcentralen och sedan färd till akuten, röntgen, akuten och ut.

Mjukdelsskador, inget gips, inga kryckor, ingenting annat än: ring sjukgymnast för rehabilitering omgående.

Så här sitter jag och känner att gå-det törs jag aldrig mer göra igen!

Vad bar väl denna torsdagkväll i sena september i sitt sköte?

Låt mig berätta det för er. Det blir som en liten saga, en saga med egendomlig början och egendomligt slut. Eller så kanske sagan är fullkomligt förutsägbar. Ni får avgöra själva.

Sagan ni nu ska få höra blir i ologisk och okronologisk ordning, men den lyder som följer:

En glad Anne ska möta sin yngsta son. Något sker. Anne överväger svimning, spyning eller nerskitning men lutar sig mot en vägg och fortsätter övervägandet där. Vänliga nyköpingsbor rycker in. Det finns många i den kategorin! Taxiresa till en enhet, därefter taxiresa till annan enhet. Taxichaufförer är ännu en trevlig kategori folkslag som befolkar vår stad, dessutom låter de gärna kvinnor i sina bästa år hänga på deras armar. I sagan ingår även två yngre, stiliga män som stryker, klämmer och känner på Anne. Ett antal glada kvinnor bidrar och underlättar klämmandet och kännandet. Två av dessa kvinnor tar en takhängd, lättmanipulerad apparat med separat rörliga delar till hjälp vilket glädjer Anne som verkligen är inne i en period av fascination med rejäla, mekaniska och elektroniska doningar.

Så, flickor och pojkar, är det någon som vill fylla i luckorna i denna sagan? Någon som rentav vill ge sig på en gissning av vad som hänt? Eller inte har hänt?

Här får Gun en liten titt på nya favorittröjan!

Ny och ny, förra säsongens tröjor tillhör den. Jag köpte den på rea i somras.

Nya favoriter:

• Skärmbildsbilden ovan
• Parfym Donna Karan Woman
• Surdegsknäckebröd
• Min Gudrun Sjödén-långtröja

Somliga kvinnor går igång på vibrerande, skakande apparater med separata rörliga delar, gärna rejält tilltagna i storlek och gärna i rosa, lila eller guld. Dessa apparater kan med fördel hittas i nattduksbordslådor.

Så finns det andra kvinnor med helt andra krav på sina apparater. Dessa kvinnor vill att apparaterna får jorden att skaka, träden att fälla både frukt och grenar, himlen att förmörkas. Dessa apparater går inte oförmärkta förbi, kan heller inte gömmas i lådor av någon storlek. Stora, rejäla doningar med delar som vibrerar, vrider, skruvar sig i alla tänkbara (och otänkbara) riktningar med hjälp av en joystick, som manövreras med fingertoppskänsla.

En sådan apparat har jag vid husknuten.

Den vilar sig efter väl förrättat värv.

Det kan vara sista dagen som solen lyser så rart.

Jag har inte ätit glass på.....länge.

Jag var sugen.

Tom & Jerry`s ´Swich är... helt OK.

Jag hade sällskap i hissen med en kvinna som påpekade det ogenomtänkta i att ha öppen psykiatrisk mottagning på 9:e våningen. Undrar om man verkligen tänkte på patienterna eller tyckte man att de lika gärna kan ta trappan om de har problem med hissåkning?

Inte bra tänkt alls.

Med de vindar som stormat och blåst i natt är det ett under att inte huset lättade och for iväg. Nog för att vårt hus är av robust konstruktion, men med snart halva grunden frilagd hade det kunnat hända.

Eller sitter jag och bara hittar på, så här i arla morgonstund?

Skåda en ung, nåja, 32 år gammal, Freddie Mercury. Den här låten är det drag i!

Det är något facinerande med dessa stora maskiner. Vikten ligger säkert på ett antal ton, samtidigt som en liten rörelse kan räcka för en manöver på någon centimeter.

Bara se på alla kablar, muttrar, kolijoxer och mackapärer! Inte undra på att småkillar gillar sånt här. Jag tror jag gör det också!

Kanske skulle jag bli Digger Driver Anne framöver?

Av besöksstatistiken en helt vanlig måndag verkar svaret vara ja på ovanstående fråga.

Bloggar ni, jobbar ni eller bljobgar ni?

Edit ett par dagar senare: Det må vara hur det vara må med denna bloggs läsares bloggvanor på jobbet, men 30-50 % av besöken sker allt före kl. 15 varje dag.

Kanske jobbar mina läsare natt?

Likväl som kräftor kräva vissa drycker, likväl kräver regniga måndagar tillgång till viss muntration.

Stiger man upp tillräckligt tidigt så är det duktigt mörkt. Kanske skulle man sova längre?

Laxne, en liten by i skogen norr om Gnesta med 140 året-runt boende har två butiker, två butiker som bidrar till en levande landsbyggd. Nu har ägarna till den senast etablerade butiken tröttnat på den skadegörelse som deras butik utsatts för och de har gått till lokaltidningen. Lokaltidningen skriver om skadegörelseproblemet och butiksägarnas djupt rotade känsla för att hålla landsbyggden levande. Skadegörelse och vandalism är ett elände oavsett vem som utsätts för den.

-Vilken typ av varor och produkter som de tillhandahåller de 140 året-runt-boende och eventuella sommargäster i sin butik?

Jo. Kinesiska prydnadssaker.

Vem älskade inte kaleidoskop som liten? Vem älskar inte kaleidoskop som vuxen? Små, färgstarka plastskärvor som med hjälp av ett par speglar bildar en underbar helhet, ny för varje vridning man gör på röret.

Livet består av många delar, bitar, skärvor, somligt färgstarkt och lysande, annat grått, trist och vasst. Delarna bildar vårt livs helhet, helheten som oftast är svår att se och när man sedan gör det, så är det oftast i retrospekt. Helheten är den som ger oss sammanhang, mening och kanske svar.

Jag har många delar som skramlar omkring i röret nu. Skärvor och bitar som jag vill ha tid med en och en, gott om tid, fokuserad tid, tid för avslut. Detta gör mig splittrad och onöjd. Jag prioriterad bra, men ibland ska man inte behöva prioritera, ibland borde man bara kunna få ta en time-out utan förklaring.

Clementin blir smaken på Blossa 2009 och clementin har stöd av lingon och apelsin.

Precis vad man vill veta när man fortfarande vägrar att inse att sommaren är slut.

PS. Och har kvar sommardesignen på bloggens header... Dotter anser sig visst inte ha haft tid att vidta åtgärder.

I natt har det förberetts kutter med House. Gregory House, MD. Inget hände men det skulle hända. Pirrigt värre vill jag lova.

Jag kan dock nämna, att om maken liknar någon TV-rollfigur så är det just House. Kanske var det makens vildvuxna skäggstubb som satte fart på nattens övningar?

Vänskap finns i olika grader och utföranden. Det finns vardagsvännerna som man umgås med på ett enkelt okomplicerat sätt, ibland under en begränsad period och i större eller mindre utsträckning. När vardagsumgänget tar slut så funderar åtminstone inte jag över det hela i djupare ordalag.

Sedan finns det vänner som man blir mer intim med, man delar hemligheter och drömmar, och man upplever sig som viktiga för varandra. Om en sådan vänskap tar slut så finns funderingar kring varför länge. Ibland får man svar, ibland inte, men något saknas en.

Slutligen finns vännerna. De som alltid funnits där. De man umgåtts med intensivt under vissa perioder, de som inte behöver regelbundet underhåll, de man delar historia med och som man vet finns där i framtiden. Man vet var man har varandra. Den vänskapen som inte tar slut. Den som man släpper vad man har för händerna för. Den vänskapen som man aldrig känner sig ensam med även om tid och avstånd ligger emellan.

Jag är lyckligt lottad som har flera vänner av det senare slaget. Därför känner jag mig aldrig ensam.

Plötsliga slitningar uppe i vaden fick mig bege mig till Intersport och investera i denna sexiga wrap-around-stödstrumpa. Någon som förundras över min identifiering med Mr Deeds?

-Läkare?

Tsss...Varför det?

800 katter invaderar Rosvalla i Nyköping idag. Undrar om Fluff & Skrutt skulle vara intresserade? På något vis tror jag att de inte skulle bli insläppta över huvudtaget. De är alldeles för fria och egensinniga för att sitta och bli betraktade av folk.

Rätt vad där är, så blir Byggare Bobs Mannen-i.gropen-Bill blöt om fötterna. Varken Bill eller Bob kan förstå varifrån vattnet kommer i en jämn stråle, de har ju inte grävt av något. Litet fundersamma får de stopp på inkommande vatten, jag ringer efter rörmokare och ganska snart hittar de en skarv som står och "pinkar". Som de uttrycker det yrkesfolket. Rörmokaren mockar, bilar litet i källaren och så var pinket fixat. Vi har vatten igen.

Jag ringde maken och ställde frågan som alla män älskar att höra:

-Gissa vad som hänt?

Maken svarade:

-De har hittat en nergrävd kropp!

Fullt så intressant var det nu inte.

Huset skakar.

Det dundrar utanför.

Mental förberedelse för krigszon har införts.

Husgrunden ska grävas fram.

Byggare Bob har hittat sådant han aldrig sett förut.

Jojomen.

Morgondimman över majsfältet är en härlig syn.

Efter luftfärden igår var det nödvändigt med litet tröst. Sonen var inte svårövertalad. Vi fikade på Mekka och jordgubbsbakelsen var god.

Hos Possings möbler (möbelaffären som också säljer damkläder som jag berättat om tidigare) köpte jag denna kreation från Olars Ulla. Jag kunde inte motstå.

Just nu sitter jag i soffan. Igen. Med helstel fotled och spretande tår, men det ger sig väl.

Med armarna tätt intill kroppen flyger jag igenom luften graciöst som en gasell....

Näää. Ljug.

Med armarna tätt intill kroppen flyger jag igenom luften smidig som en flygande gris....

Näää. Ljug.

Med armarna tätt intill kroppen flyger jag igenom luften otymplig som ett kassaskåp.

Sant.

På väg till busshållplatsen genom vår lilla skogsdunge för en eftermiddag med yngsta sonen hör jag Lillkatten komma jamandes efter mig. Jag vänder mig för att mota hem honom, och plötsligt är stigen allt annat än ett stabilt underlag; något rullar till under höger fot som böjer sig i en facinerande vinkel. Under luftfärden finns inga tankar i mitt huvud. Det enda jag registrerar är hur Lillkatten far som en oljad blixt in bland majsstjälkarna. När jag, strömlinjeformad som få, slår ner på grusvägen virvlar ett dammoln upp och fyller näsa och ögon.

Tanke 1: Inte nu igen.

Tanke 2: Nu spyr jag av smärtan i fotleden.

Tanke 3: Inga tankar, jag bara ligger där jag ligger.

Tanke 4: Men va´ f-n! Här kan jag inte ligga!

Lillkatten jamar förtvivlat i majsfältet. Jag lyfter huvudet, roterar på höger fot som är rörlig, se mig omkring och tack och lov har ingen sett störtdykningen. Jag tar mig en fundering på RICE (Rest-Ice-Compression-Elevation), men har jag bestämt mig så har jag; jag ska tillbringa eftermiddagen med grabben på stan.

Så sitter jag nu ett antal timmar senare med svullen, stel, något blåskimrande fotled i soffan. Kanske är jag inte så smart alla dagar i veckan, men trevligt hade vi; sonen & jag.

En katt har sin egen uppfattning om människor. Hon säger inte särskilt mycket, men man förstår tillräckligt för att helst slippa höra resten.

Filmquizen, den spontana och helt improviserade, verkar ha uppskattats av Nipe, Gun, Jess, Janne. Janne tyckte att jag borde ha på:at tävlingen i diverse bloggar på förhand. Kanske det, men nu var den ett av de infall jag får så fort som en gris blinkar. Kanske ska jag låta grisen blinka litet långsammare nästa gång!

Idag jobbar jag hemifrån, men just nu är det bara tanken på att få räta ut mig i soffan som lockar. Non-stop jobb sedan 31 augusti börjar kännas litet grann, litet som en känsla och behov av att bara vara.

Jag brukar nu vara bra på både och, virvelvindsjobb och sedan slapp, idag kanske jag vänder på ordningen bara.

I förhoppning om att Beckham ska knacka på dörren har jag kastat fiskpinnar i stekpannan, men än har han inte synts till. Det är bara när maken inte äter middag hemma som jag kan ta till sådana grepp; fiskpinnar till middag och Beckham på kvällsbesök.

Han borde komma snart.

I oktober åker jag till staden där denna byggnad finns. Somliga menar att det inte räknas som utomlands, men annat språk och annan valuta måste betyda att jag ska utrikes.

Vart ska jag?

- Men, hej! Jag kände nästan inte igen dig med den nya, korta frisyren! sa jag till en bekant igår kväll.

-Ja, jag klippte mig förra veckan, svarade hon nöjd och belåten. Jag säger att jag har så mycket på jobbet att jag sliter mitt hår, fortsatte hon med den viktiga minen jag kommit att känna igen.

Ganska oimponerad svarade jag:

-Ja, det har vi nog alla.

Vad är det med folk och detta att ha mycket på jobbet? Är det en reflektion på att man är viktig och har ett viktigt jobb? Att man är som Telia-pappan; en nyckelkompetens för sitt företag som omedelbums får sin egen räddningspatrull när man gått vilse bland granar och tallar? Betyder det att den som inte har mycket på jobbet, är mindre viktig?

För ve och fasa! Det kan ju omöjligen vara så att den som inte meddelar omvärlden om hur mycket man har på jobbet bara är effektiv, kan förebygga stressperioder eller bara hanterar situationen annorlunda?

Nää. Lägg ner tugget om hur mycket man har det på arbetet. Den enda som bör få det levererat regelbundet är den som håller i lönesättningen.

Mycket har vi alla.

Förlåt, förlåt, förlåt! Detta är något av det äckligaste jag sett på länge (min mest äckelälskande kompis skickade länken), men jag kan inte motstå möjligheten att äckla folk. Var beredda på något tånagelsläppande äckligt!

Förlåt igen!

PS. Jag misstänker att det är ett atherom, inte en finne, och att atherom luktar, det kan jag intyga!

I lördags var jag med om en premiär. En första gången. Jag skulle bli av med en oskuld. Min massageoskuld. Anledningen till att jag undvikt allt som påminde om kroppsmassage är att jag själv aldrig skulle kunna tänka mig att knåda en främmande människa, jag vill inte komma en främlings kroppslukt, valkar, hårväxt eller bristningar nära, men nu skulle jag utsättas för det.

Massösen hette Marianne och gav ett mycket sympatiskt intryck, så jag beslutade mig för att jag var i goda händer. I 30 minuter skulle Marianne knåda nacke, axlar  och rygg. Efter delvis avklädning och svar på diverse hälsorelaterade frågor la jag mig tillrätta på den mobila massagebänk Marianne hade haft med sig och jag förberedde mig på en riktigt avslappnande och relaxande stund. Marianne draperade några tygsjok över mig, hällde olja på händerna och talade om att hon skulle känna av min rygg, nacke och axlar övergripande först.

Plötsligt stannar hennes rörelser. Jag förstår att något får henne att tveka. Så lutar hon sig fram och frågar med mjuk stämma:

-Vill du att jag ska vara rädd om den?

Jag förstår inget och det jag får ur mig där jag ligger med panna och haka tight tryckt mot huvudhålets kanter är ett:

-Huh?

-Vill du att jag ska vara rädd om lappen? frågar Marianne.

-Lappen? blir mitt oförstående svar.

-Ja, du har en liten lapp här på ryggen. Det ser ut som det står...6 eller 9... eller om det är 69 på den. Är det kanske ett nikotinplåster?

Jag förstår inte vad hon menar. Rökt har jag aldrig gjort, så nikotinplåster är det sista som sitter på min rygg. Jag drar upp huvudet ur huvudhålet och tar mig en titt på den lilla, lilla plastlappen på Mariannes fingertopp. Så förstår jag.

-Håhåhå... Jag hade en ny klänning på mig häromkvällen. Det där måste vara kontrollörens kontrollapp!

Det tog en stund innan jag kom i stämning igen.

Blogg.se har rubriker om alla supermodeller och superbloggare som gör än det ena, än det andra. Härmed meddelar jag omvärlden att Superkvinnan Anne ska på föräldramöte i kväll.

Tam-ta-ram!

Snacka om röda-mattan-event alltså!

G vill gå på bio.
Hon påminde mig om premiären av "Flickan som lekte med elden".
Jag vill gå på bio.
På premiär.
På fredag.
Undrar om vi lyckas med det konststycket.

Varför är det lättare att borsta tänderna än att tvätta bort makeup?

Varför är det lättare att plocka undan mjölk och smör än brödkorgen?

Varför är det lättare att tryna kvar i sängen än att stiga upp och åka till jobbet?

Varför?

Nu är det min tur att få ett nytt vilddjur i datorn. En snöleopard ska jag få. Undrar vad som händer då? Betyder det att leoparden som bor därinne får lov att flytta eller kan de rumstrera ihop tro?

Vi får se.

Efter 14 dagar med restaurangmat är det gott med simpelt vardagskrubb. Jag tuggar i mig skånska äpplen som bäst och funderar på om de har samma detoxeffekt som spirulina-drink à la Anna Skipper. Jag misstänker att om jag trycker i mig hela påsen, så lär jag bli varse om deras effekt. Om man nu ska kalla det detox eller något annat.

Det är så skönt att slippa välja på fem frallsorter, rostbröd, annat bröd, fyra juicer, sju kaffe, äggrörabaconprinskorv, muffins, filer, youghurtar, fem fling- och müslisorter, frön, nötter, torkad frukt, fyra ostar, sex annan pålägg, löskokt/hårdkokt ägg, frukter, fruktsallader och punschpraliner och hallonbåtar.

Det finns en frihet i bara yoghurt och en sorts flingor.

På Sophies Silver (varifrån bilderna ovan är lånade) köpte jag födelsedagspresent till dottern; armband och läckra örhängen. Dottern har inte hål i öronen, så detta blir något ytterligare att göra.

Sophies Silver var en annorlunda butik. Välkommen in att titta i lugn och ro. Vill du handla, så trycker du på klockan vid kassan stod skrivet på en skylt. När jag sedan tryckte på knappen dök Sophie upp som anden i flaskan och i närmare 45 minuter pratade vi smycken, hantverk, karriärer och liv. Sophie är utbildad civilingenjör för att hennes föräldrar ansåg att silversmed då rakt inte var något att försörja sig på. Att Sophie avstod från studielån och finansierade sina långa studier med silversmide rådde inte bot på föräldrarnas uppfattning. Inte heller då hon ringer sin mamma och meddelar:

-Sätt på TV:n mamma, drottning Silvia tittar just nu på mina smycken runt halsen på den-och-den-ministern på Nobelfesten.

Sophie och jag enades kring vikten att följa sina drömmar och nödvändigheten av att skapa något med sina händer. Tänk så spännande människor man kan träffa på.

• Morgonpromenad

• Möte med annan morgonflanör
• Frukost
• Pladder
• Insikt om utcheckningstid
• Racerdusch, sortering och packning

• Fika på creperiet
• Taxi till flygplatsen
• 35 minuters flyg till Bromma
• Maken mötte
• Hemma!

Trots den sena kvällen och det för mig för höga intaget av alkoholhaltiga drycker, så vaknade jag av regnet utanför fönstret kl. 6. Jag försökte och försökte men ingen sömn kom tillbaka, så nu är det frukostbuffé och morgonpromenad som gäller innan alla pryttlar & prylar ska packas före hemresan. Dessa dagar har varit fantastiska på så många vis, men det ska bli så gott att komma hem och till verklighetens vardag.

Tillbaka på hotelet hittade vi dessa sköna tjejer i foajén och till vår stora glädje st'ööde de upp och sjöng för oss. Det blev nåstan litet overkligt, som grädden på moset eller löken på laxen.

Edit: Låt vara att jag inte är i bilkörande skick, men stavfelen beror på trasig lampa och inget annat.

Av mina närmsta kollegor och Tjifen har jag fått detta armband från Idovoodoo bestående av hematit, glas och metall och berlock med fotografisk blomma. Det är gotländskt hantverk och så vackert och glad är jag! Och något som gladde mig än mer var deras goá små anföranden och skålar.

Vissa dagar är bättre än andra!

Jag fick mig en surreal upplevelse i natt då jag mötte upp en grupp människor som ska delta vid vår tillställning, en grupp människor där flera verkade väldigt vilsna i pannkakan. Kanske missbedömde jag, kanske var de bara trötta, men återigen påmindes jag om hur olika tillvaron är för många av oss.

Efter några rastlösa timmar av sömn ska jag nu fräscha till mig för att vara mer till min fördel än på bra länge. Håret är nyfixat, naglarna lackade enligt franskt och tänderna blekta (den behandlingen jag nämnde för ett antal veckor sedan). Gudrun Sjödén-klänningen redo att dras på.

Bortsett från att jag ska jobba, jobba, jobba, så ska jag fira min födelsedag någonstans på ett hörn.

Happy 090909 Everybody!

Golvskurmaskinförare: Hej, jag är förste golvskurmaskinförare på min arbetsplats. Jag vill beställa tid för underhåll.

Golvskurmaskinfirma: Jaha. Och vilken modell gäller det?

Golvskurmaskinförare: Taski Swingo Dryfit.

Jag skulle nog byta jobb.

Vad det är jag ska göra, undrar en del. Ja, med tanke på den senaste tidens inlägg med innehåll av varierande slag så är frågan välmotiverad. Jag behöver ändå klura på vad jag ska avslöja och vad jag ska knipa om, jag vill trots allt behålla min anonymitet. Inte så att jag är någon särskild, men jag vill inte heller göra det känt heller.

En stor övning med många deltagare, det kan jag i alla fall tala om.

Hela förmiddagen gick i packandets tecken och tekniken vi utvecklade var inte av denna världen.

Nu ska körschemat finslipas!

Förutsatt att leveranserna sker som de ska, och gör de inte blir det inte roligt, så kommer vi att ägna oss åt massproduktion idag. Jag utgår från att dagen tar slut i rimlig tid, för det kommer inte kommande dagar att göra.

Jag är litet fundersam, men tvivlar inte på att allt löper på som det ska.

Happy Monday to you all!

Mobilen ringer. Plingplong, plingplong.....

Anne lyfter upp mobilen.

Mobilen: Plingplong, plingplong.....

Anne (tittar på displayen och ser makens mobilnummer): -Hej!

Mobilen: Plingplong, plingplong.....

Anne glömde visst att trycka på svaraknappen.

Tack alla ni som förstår en eremitisk själ som behöver egen tid utöver nattsömn och toabesök. Jag känner mig litet som en brottsling. Men det får vara så.

Ett vackert hus...

...med en vacker dörr.

Jag konstaterade plötsligt att det just inte finns någon icke-öronmärkt tid kvar för slutförberedelse av min egen presentation på onsdag, så jag meddelade att jag behöver denna eftermiddag till det. Kanske blev de andra mindre imponerade, kanske gillade de bara läget, jag vet inte. Eremiten i mig behöver också sitt så att jag inte tar till några desperata åtgärder som jag faktiskt kan göra (som att låtsas tappa bort mitt sällskap t.ex).

Övningsledare Janne himlade med ögonen när jag undrade om det var OK att hänga handväskan på fyrhjulingens växelspak. Tjifen föreslog att hon kunde ha sin på styret. Övningsledare Janne föreslog att vi kunde lämna väskorna kvar i fyrhjulingsstallet, men se; det ville vi då rakt inte.

-Jag kan behöva applicera läppglans, sa jag kokett och Jannes ögon försvann någonstans i bakhuvudet.

Vi fick då varsinn stropp att klämma fast våra väskor bakpå fyrhjulingen. Instruktionerna för broms, choke och framförallt gas tog vi emot utan invändningar, hjälmarna trycktes på plats och med en del ryckningar, stötar och kroppslig motspjärning rullade vi ut från stallet. Tjifen körde bakom Janne och eftersom hon nu visade på ett stort mått orädsla inför övningen, så kunde inte jag vara sämre. Bakom mig körde Kollega 1 som visade sig näst intill avsky varenda sekund av vår tvåtimmarstur och sist Kollega 2 som väl var mer av en försiktig general i sammanhanget.

Tjifen och hennes handväska hade jag i blickpunkten, då jag inte stirrade på varenda leriga hjulspår, buskage vi drog igenom och dikar vi for över. Ganska snart konstaterade jag att det var ju som att rida; stirra inte på hindret utan höj blicken och titta rakt fram. Och nu började dundrandet! Det var ju bara att gasa på, tingesten var svårstyrd men helt stabil och det mesta i busk, ris och snårväg tog skydden hand om. På åkrar, i skogen, på landsvägen och mellan stenar och tallar for vi, Janne någonstans långt framför oss, Tjifen i full fart efter honom och jag hack i häl; stundtals var vi uppe i 70 km/hrs!

Kaffe drack vi på denna underbara plats med utsikt mot rauken Jungfrun, innan vi återvände delvis via landsvägen till stallet. Det var onekligen en annorlunda känsla att få en insekt splasha i ansiktet, en insekt så stor att du kände värmen från dess blod, men det hör väl till fyrhjulandets fröjder.

Tillbaka till stallet så blev det en vikingavariant på femkamp. Tjifen och jag bildade lag "Vi dundrar" och Kollega 1 och Kollega 2 lag "Vi avvaktar". Följande grenar genomfördes:

• Labyrint- jag gjorde en missbedömning och blev nr 2 ut ur labyrinten, men Tjifen tog segern i sitt labyrintlopp.
• Salongsgevärsskytte-där var vi lika odugliga alla fyra.
• Blåsrör- Tjifen dundrade på och jag har ju ett antal blåsrörsmästerskapssegrar under bältet, så det blev utklassning.
• Yxkast- Tjifen visade sig vara en oanad naturtalang, hon satte yxan i tavlan vid två av två försök, jag fick till träffar med eggen båda gångerna men yxan satte sig inte fast. Lag "Vi avvaktar" nådde inte ända fram.
• Trekantsbygge av träskivor, här tog "Vi avvaktar" en klar delseger. Inget att kommentera vidare.

Någon som vill ge sig på en gissning på vad jag gjort i eftermiddag?

Vi ska iväg på en lagbyggande övning i eftermiddag, något hemligt som inte är paintball (enda givna ledtråden).

Om jag inte hörs av, så dog jag väl.

Jag tycker att husägarna borde ha använt sig av Dubbelörnens hantverkarformulär när de anlitade denna målarklåpare. Bara se så färgen har runnit!

Eller har den inte det?

Gotländska fårfarmare har ett tungt jobb

En gotländsk knöl.

Upp och ner på väktargången gav litet Stairmasterträning. Vore man helt Visbytokig så skulle detta vara en underbar plats för vigsel.

Här någonstans utanför muren låg jag och kompis alternativt Lillasyster och sov många morgontimmar efter ankomst till Visby för ett antal år sedan. I en sovsäck. Man kan kalla det Compact Sleeping.

I Visby är till och med skyltdockorna glada!

Och någonstans här blev jag då så infernaliskt kissnödig efter allt frukostkaffe, så det blev bara till att pinna på tillbaka till hotellet.

Ögon som går i kors av kombinationen trötthet, champagne och torskrygg och crème brulée på Donners brunn resulterar nog i snabbsnark framför TV:n. I morgon ska jag jobba litet och sedan kika på sta´n innan vi ska på hemliga övningar på eftermiddagen. Ingen rast, ingen ro. Detta är kul, men jag längtar allt hem.

• Tomteverkstad med många goda skratt fram till lunch.
• Lunch på Packhuskällaren. Igen.
• Telefonsamtal angående uteblivna leveranser. Kommer på måndag.
• Avstämningsmöte med en grupp.
• Avstämningsmöte med anläggningen. Låååångt möte.
• Uppackning av produkt helt centralt och avgörande för eventet. AAAAAAAHHHHHHHH!!!!!!!!! FELTRYCK!!!!!!!
• Och nu begynte en lustiger dans! Efter telefonsamtal och ilska och gallspyende så ska tryckerierna fixa en ny produkt.

Karies och kaviteter, det vill säga hål är av stort intresse för tandvårdspersonal.

Det är ganska intressant att se att man kan lägga litet olika perspektiv på det hela.

Om man säger så.

En studie i mod utan dess like.

Tyvärr indikerade Den lilla Rosa "Replace batteries" här och slocknade.

Något slags middag ska vi väl ha, men få se vad det blir. Hungern är inte så stor för stunden.

En dag då vi väntat på leveranser som inte kommit.

En dag då inte tekniken var på vår sidan från början.

En sådan arbetsdag avslutades med litet gotländskt öl, så trots regn och rusk, så känns det ganska gott ändå.

Ett vackert cykelställ hittade jag idag.

Visby har många varianter uppenbarligen

En bekant syn för de flesta som besökt Visby

Visby tidigt en morgon i september, detta är fantastiskt. Jag försöker, även om det inte alltid lyckas, ge mig ut tidigt på platser och städer som inte är hemma för att se delar av staden vakna. Det blir som en helt annan plats med en annan känsla.

Just nu hör jag någon spela Amazing Grace på trumpet någons stans mycket långt borta.

Visby är nästan magiskt.

Kan man bli annat än betagen?

Cykelställ med sadelskydd

Ventilationsrör kan användas till allt möjligt

Ostbutiker är livsfarliga

Lummelundagrottosten som Ernst åt i TV kostade 129 kr/hg.

Vi köpte ingen.

Inte idag i alla fall.

Då är jag väl klar då. Väskorna ska stängas och sedan far vi. Jag hade inte planerat för regn idag, men så kan det bli, det gäller att vara förberedd. Självklart kommer jag att uppdatera under hela denna tiodagars övning, så icke misströsta gott folk!

Jag ska pussa på barnen nu.

• Byggare Bob II ska vi skriva avtal med för dräneringsjobbet. Jag använder Dubbelörnens hantverkarformulär så kanske vi förebygger oklarheter och tvister. Jag tror Dubbelörnen vet allt om hantverkare och tvister.
• Jag packar för mitt jobb-på-annan-ort-i-10-dagar (den som varit uppmärksam vet vart jag ska). Jag måste ha med mig allt för alla eventualiteter och litet till. Två års förberedelser snart genomförda och det känns overkligt.
• Jag har fått min födelsedagspresent av make och barn i förväg eftersom jag inte är hemma. Efva Attlings Mother Earth halsband är ännu vackrare i verkligheten! Tjohoo!

Här äts då inte sushi, wraps eller sallader till lunch. Här äts skogshuggarmat.

Bruna bönor.

Behöver jag utfärda varning för omgivningen, undrar jag.

September, årets bästa månad. Dags att plocka fram de litet tjockare koftorna och långtröjorna och ta sig en funderare på var scarvsen finns.

Inte bara att jag älskar temperaturen, den klara luften och temperaturen i september, inte bara att min födelsedag infaller i september, två av våra barn är födda i september. Att dottern är född 11 september gör, att trots världshändelserna, så är det ett lyckodatum för oss.

Jag älskar september!