ANNEs blogg

Vi åt en del också, kinesiskt första kvällen, pizza från Kreuzberg i konsertkön andra kvällen, en dag åt vi currywurst och nybakade bretzels mumsade vi i oss när vi åkte u-bahn. Och jag drack öl. Dotter tyckte att för en icke-öldrickare så fick jag i mig en hel del.

Jo, vi fikade en del också.

Medan Dotter satt i konsertkö (för det är det man ska göra oavsett om det behövs eller inte) så strosade jag runt Kreuzberg, en riktigt etnisk stadsdel med allt möjligt på gång. En lång stund spanade jag in en filminspelning, ett gäng ungdomar skulle springa igenom detta café med en fotboll där en Sarah Jessica Parker-liknande kvinna satt och läste en tidning och mitt emot henne ett par där kvinnan hade en synnerligen intressant frisyr (jag tror hon var något mörkhyad med blont hår där huvudet var delvis rakat).

När det var dags för insläpp blev det uppenbart omedelbums att det var legkontroll. Passen hade vi lämnat på hotellet. Jag tror det hade kunnat vara dödligt pinsamt med mitt inlägg i ett annat sammanhang men nu fyllde det en funktion:

- I am her mother, I can certify her age! She was born -93!

Jag tror att det var situationens pinsamthet som fick vakten att bara släppa in oss.

Det var jag och en pappa som satt längst bak i lokalen, de unga ägnade sig åt mosh pits, wall of death och crowd surfing. Och som jag tidigare raporterat så tog jag mig en tupplur under ena förbandets spelning... Ungdomarna här hemma spelar ofta sådan musik i sina rum när jag går och lägger mig, Thrash och Metal är rena vaggsångerna för mig. Som det verkar. Men det var en trevlig kväll och bra spelning, livemusik är ju nästan alltid det oavsett genre.

Floden Spree korsade vi till fots, med bussar, tåg och ibland for vi under. Denna nära Schlessisher Tor var vacker.

Här har vi litet view from a bridge.

Sant eller inte, men båttursguiden sa att den övre bron var till för politikerna att jogga på.

Modern bro med simhudsliknande stödhängning (eller vad det nu kan tänkas heta på brofackspråk).

General Moltke på bron som namngivits efter honom såg inte ut som någon man bjuder på mingelparty. Enligt overifierat skvaller lär han bara ha skrattat två gånger i sitt liv; när han svärmor dog och när han såg Vaxholms fästning.

Vid Branderburger Tor mötte vi Darth Vadar.

Prinsessa Leia var däremot sig inte helt lik, jag tror hon klippt av sig kringelfrisyren.

Byggnaden över minnesmärket för sörjande mödrar såg som Pantheon i Rom och själva skulpturen.... Ja, den såg ut som sagoräven i början av Drottninggatan i Stockholm, mitt emot Riksdagshuset.

Helt okontroversiell lär inte minnesmärket över förintelsens judiska offer vara. Minnesmärket består av ett 19 000 m2 stort "fält" med olika stora betongblock placerade i geometriskt rätlinjigt mönster. Konstnärens (antagna) avsaknad av symbolik kan kanske bidra till det kontroversiella.

Minnesmärket över förintelsens homosexuella offer fick oss att undra. Betongblocket stod en bit in i en park, litet "gömd" i buskarna. När man kikade in i hålet kunde man se filmsnuttar på par av samma kön som småhånglade. Det finns andras åsikter om monumentets placering, på andra sidan gatan från det judiska minnesmärket, man menar på att proportionerna inte blir helt rätt.

En mulen dag såg TV-tornet ut så här.

En dag då solen sken såg TV-tornet ut så här.

-Svårt att klura ut vad det är som kallas "Påvens hämnd"?

Jag tyckte det var suveränt att få till något sådant, helt utan avsikt!

Vissa profiler såg man från alla möjliga håll och det var nytt, gammal och återuppfört i en salig, härlig blandning.

Här satt det nya och det gamla vägg-i-vägg.

Här var det modernt (någon del i kansleriets byggnader med delar av muren inbyggd).

Riksdagshuset var en kombo av det gamla och en modern kupol att spankulera runt i.

Domkyrkans fasad var inte putsad på ett tag.

Kulturhuset kallas i folkmun för the pregnant oyster.

Eller Jimmy Carter's smile.

Undrar varför...?

 

Vi funderade litet lätt på om detta kunde vara murrester när vi åkte tåg från flygplatsen. Det hade varit rätt... intressant.

 

Hela staden Berlin var täckt med graffiti, både planerad och avsedd och kladdig och onödig. Muren hade nog av båda sorterna.

Mycket var snyggt, annat kunde man ha andra åsikter om, men det var färg och det var kreativitet överallt.

Dessa gasmaskliknande figurer gillade jag.

Sopor kan man använda på olika vis, här som dekoration vid något som kunde vara en cirkus i en park.

Onekligen obehaglig men påminde också om Hieronymus Bosch målningar.

Min favorit. Den ser ut som något yngsta sonen hade kunnat göra.

Pyntad brandstation - why not?

Vad säger ni om min eleganta studie?

En flaska vitt satt på kylning vid det öppnat fönstret och en rulle strumpor, upphittade i sängkjolens veck!

Snyggt va'?

Journalister och TV-team lär belägra Oslo tingsrätt redan nu om man ska tro tidningarna. Även om världen är full av galningar och man vet inte var de finns, så kan jag inte låta bli att rysa vid blotta tanken på att Anders Breivik är i samma stad som jag just nu.

Jag hade nu bara mobilens kamera men den fick duga till detta:

I Wien åt wi inte bara wurst, wi åt också annat:

Mitt rum i Wien

 

Hotellet som jag bodde på i Wien hette Motel One; ett designhotell med smarta och tilltalande lösningar på det mesta. Personalen i receptionen kunde inte tituleras Speedy Gonzales (det kunde nog ingen servicepersonal över huvudtaget av de vi stötte på) men så betalade vi inte mer än ca 800 kr/natt inklusuve frukost (jämför med 1500 kr/natt i Stockholm om du inte vet vart du ska ta vägen).

 

Vi funderade på begreppet motell.

 

-Sunkigt motorvägshotell där du parkerar bilen direkt utanför dörren eller modernt designhotell med bra priser?

Beroende på vilken sorts rörelser man har i huvudet så kunde man uppleva litet oväntade saker igår kväll. Somligt var mer uppenbart än annat, men eftersom det rör sig i mitt huvud så blev det något mer än jag hade valt om jag själv fått välja.

Nåväl.

Under den mycket trevliga stadsvandringen blev jag litet småfnissig när jag läste på skylten till ärevördiga sockerbageriet Demel:

Efter stadsvandringen for vi med spårvagn till restaurangen Nordpol var vi skulle äta middag. Allt vi visste var Böhmiskt kök. Vad det nu innebar visste vi inte så noga, men vi var hungriga. Från spårvagnshållplatsen till restaurangen passerade vi ett antal skyltfönster ljussatta med röda lampor och den unga flickan jag såg i ett av dem fick mig då allt annat än road. Ja, inte hon då förstås utan hennes situation.

På restaurang Nordpol fick vi ett litet rum för oss själva, ett rum fullt dekorerad med olje-, akvarell och kritmålningar av samma konstnär. Alla mer eller mindre på samma tema. Den som hängde bredvid min vänstra axel såg ut så här:

Kanske skulle jag ha tänkt över vad jag beställde att äta, men det gjorde jag inte. Inte förrän jag såg det på bild:

Som tur var satte associationerna inte in förrän efteråt och just de associationerna kunde kvitta för korven var god och senaperna underbart goda.

Efter taxiresa tillbaka till hotellet avslutade vi kvällen framför den fejkade brasan i loungen:

Middagen igår kväll hölls på The Mini Bottle Gallery, världens största (och enda!) miniatyr-flaske-samling som ägs av en av Ringnes-herrarna. Denna herres intressen i livet lär vara kvinnor, sprit och humor om jag förstod saken rätt, och nog fick vi oss rejäla doser av allt detta. Eller spriten fick vi mestadels titta på i flaskorna under den guidade rundvandringen i samlingen.

Damtoaletten var en skapelse helt i rosa med allt möjligt hängandes högt och lågt, parfymflaskorna här inne var inte miniatyrer.

Herrtoaletten (som jag inte var inne på) skulle ha alla karlars drömurinoar! De sa att den var utrustad med förstorande spegel, rakt framifrån.....

 

Bortsett från den egna frun, ska detta vara rumpan till Ringnes favoritkvinna nr 2- ser ni vem den sitter på?

 

Jag skrattade nog bäst åt vad skotten har under kilten; two small Bells and one Long John!

Eftersom middagar bara ges till slutna sällskap fick vi denna matsal helt för oss själva. Maten kom från en restaurang vägg i vägg, en restaurang som hette något i stil med Ståthållaren och har en stjärna i Michelinguiden och detta var så suveränt gott att jag grämde mig så över min förkylning att jag inte kände smakerna fullt ut. Å andra sidan kände jag inte heller någon skum smak på bordsvattnet som inte skickades ut bara en gång utan två! Vad som var galet blev de som kunde smaka inte kloka på.

Menyn som vi åt var festmenyn där Stian inviterer til fest på denna länk!

Appetizers

 

Laxfrikassén glömde jag att fota men jag kom ihåg innan jag ut upp denna, kan vara den bästa laxen jag ätit! Med två små potatischips uppepå!

Varmrätten var lamm och jag som inte är ett lammfan åt med god aptit. Eller egentligen inte för vid det här laget hade jag börjat bli rätt mätt men det gick ju inte att lämna (bara litet...).

Desserten..... hallonsorbet, sabayonnekräm, mandelkaka..... Mmmmmm.....

Det var tur att vi fick oss en promenad tillbaka till hotellet efter att ha avnjutit allt detta goda och upplevt allt det roliga och oväntade på Mini Bottle Gallery. Är ni i Oslo och det är lör-sön och galleriet är öppet för allmänheten, passa då på och gå dit!

Efter en mycket bra mötesdag där vi upptäckte en del olikheter även i de nordiska leden promenerade vi till The Mini Bottle Gallery.

-Vilken upplevelse!

Både samlingen men också maten! Helt otippat för att vara på norsk mark (förlåt lokalpatrioter!)!

Men jag är så trött och mina slitna bronker vill bara att jag intar horisontalläge utan minsta rörelse, så får jag be att få återkomma med rapport till senare. Till helgen som kommer på ett ungefär sisådär. I morgon ska vi ha möte till kl 15 och sedan blir det till att fara hem, så fort tyglarna håller!

Eller kanske säger man att man är i Grönland när man är i Oslo?

Resan hit gick snabbt och smidigt och efter ett "förmöte" i en av kollegornas rum, gick vi ut utanför husknuten och åt indiskt till middag. Jag åt.... kan det ha hetat Panak Murgh? Kyckling i spenat, mycket gott.

Hotellrummet, som faktiskt är budget, är hur läckert som helst med ett stort bågformat fönster, högt upp i tak. Direkt utanför fönstret har jag en faluröd byggnad med tegeltak och direkt bakom det en skyskrapa. Och utanför skateade någon för en stund sedan och nu rumlar fyllefolket omkring. Jag hoppas jag är tillräckligt trött för att sova mig igenom oljudet.

Det var en del karlar som ingick i vår Londonresa. Karlar av alla de slag. Och med ett undantag karlar på behörigt avstånd.

Tony Blair bodde på andra sidan gatan från vårt sunkiga minihotell Griffin House. Vi såg nämligen tungt beväpnade poliser stå i ett gathörn och efter att ha spekulerat i två dagar om varför de stod där stegade jag fram till dem och frågade vad de vaktade på.

-An ex-member of the Parliament, fick jag till svar, mycket vänligt.

Sen frågade jag i hotellets reception vilken ex-member det rörde sig om och fick till svar att det var Tony.

Raoul Wallenberg stegade vi förbi flera gånger dagligen på väg till och från tunnelbanan vid Marble Arch, han stod där så nonchalant tillbakalutad, men sa inte ett ord.

David Beckham stod i trippelupplaga som kolossen på Rhodos i HM:s skyltfönster på Regent Street. Inte heller han sa så mycket.

En som däremot sa desto mer var en svensk gäst på hotellet som vi tyvärr fick till bords för att det inte fanns mer plats i det tre-bords starka frukostrummet i källaren. En riktig tönt med oklippta naglar och stirrig blick som trodde han kunde imponera med sin (obefintliga) konferens- och reseerfarenhet. Min kompis var snäll och pratade med honom men jag fick tvärt nog av honom och gick och satte mig hos Dotter och Kompis E som precis kommit ner (min kompis kom direkt efter och tönten såg vi inget mer).

Nu ska jag iväg på tvådagarsmöte i Södertälje Syd och det är som det är med det.

Ett hotell är ett hotell är ett hotell. Ni som hängt här ett tag vet att jag har en hel del hotellnätter under bältet vid det här laget och ibland har jag inte bott men ändå fått hotell förevisade.

Hotell Avenyn i Umeå är något utöver det vanliga, utan minsta tvekan (se tidigare bild). Så inte bara att handfat i rostfritt och glas står i "hallen" och toalett/duschrummet har ljuvlig golvvärme, färger på textilier är upplyftande och belysningen urläcker, så finns också hantlar med träningsdvd upphängd på väggen och sängen..... Den här sängen skulle jag bara kunna leva i, i en vecka allra minst.... Underbar!

Receptionisten var så rar och hjälpsam och hjälpte mig med busstider och hållplatser till min kompis och Raquel som städar rummet har lämnat en handskriven hälsning på tre språk på en liten lapp. Få se hur frukosten i morgon lever upp till mina förväntningar, för nu har de verkligen byggts upp.

Så, här sitter jag alltså i sängen med ett glass vitt på nattduksbordet och känner mig som en riktigt nöjd, fet katt. Vilken dag jag har haft, helt bortom mina förväntningar. Nu vet jag inte hur morgondagen blir, men stället jag ska besöka var nog först i landet med denna teknik som jag kommit för att få förevisad och sannolikt har de en hel del att dela med sig av till mig. Jag ska också kila in på ett kortare besök hos några nuvarande medarbetare som jag inte träffat ännu och det är litet pirrigt men mest handlar det om att jag "visar upp mig", inga krav på prestation.

Ibland tänker jag att jag har tur som har det som jag har det och har det jobb jag har.

I den här sängen sitter jag nu och slappar. Jag tog mig en dusch det första jag gjorde och plötsligt fick uttrycket att tvätta av sig resdammet en klar innebörd.

Kommer ni ihåg norska torsken mellan tänderna? Det var delar av den här gynnaren det handlade om.

Portvin serverades på frukostbuffeten och dagen till ära (att mötet och arbetet var avklarat) tog vi oss litet till osten.

Middag på Seafood restaurang i Bryssel och det är needless to say att det smakade bra efter måltiderna med salt och benig torsk.

Inte ett dugg trött är jag nu, men så slumrade jag en stund på flyget från Bryssel.

Visst har dagen varit trevlig, speciellt med tanke på att det inte var helt säkert att det just skulle bli trevligt, men detta (dagens möte) är då rakt inte ett arbetssätt för mig. Generera idéer, analysera, sammanställa, sånt får man inte till genom långa haranger av enskilda som gärna kör in i tunnlar som blir trängre och trängre. Jag funkar inte alls då.

Tur att vi tog oss till en supermarket och fick oss köpt litet serranoskinka och portvin. Inte för att jag är en portvinsdrickare men är man här så får man väl se till att få med sig litet hem ändå.

I samlad trupp åkte vi (fem nationer) in till Portos centrum, promenerade genom de gamla kvarteren till Douros strand och sedan åt vi middag på övervåningen på en trevlig och enkel restaurang med utsikt över floden och klostret på höjden.

Bacalao åt vi. Norsk fisk exporterad till Portugal, rekommenderad av de norska som det bästa att äta. Blötlagd, saltad och torkad norsk torsk. Eller klippfisk som de kallar't. Tre timmar senare sitter jag fortsatt med blötlagd, saltad och torkad norsk fisk mellan tänderna.

Jag hade verkligen behövt granar att köra mellan tänderna i kväll!

Sitter vid gaten och läser papper. Jag åt en fruktsallad men det förslår inte långt. Inte en sån med bara frukt i alla fall, hade det funnits keso och nötter så hade det varit en annan historia. Och piller har jag laddat med, ordning och reda.