Grävling vs katt

Det var tidig vår och klockan var omkring 21. Plötsligt hörde vi ett blodisande vrålande, ylande, fräsande precis utanför fönstret. Barnen och jag for upp ur soffan (maken sov redan) och jag skrek åt dem:

-Katterna!?! Var är katterna!?!

Med föjd att båda katterna kom sättandes med svansarna tjocka av ren förskräckelse.

Vrålandet och ylandet fortsatte ute i mörkret och jag insåg att jag måste ut. Ut för att undsätta denna katt eller katter som utsättes för något fasansfullt, kanske höll de på att slitas sönder och samman?

I hallen insåg jag att jag behövde ett tillhygge, jag visste ju inte vad som väntade mig därute. Samtidigt som jag hoppade i skorna slet jag åt mig första bästa redskap och rusade ut genom dörren. I mörkret, ca 40 m bort, såg jag skuggorna av hur en grävling slet och drog i något mindre under grymtanden, vrålanden och stönanden. Då insåg jag att mitt tillhygge var en innebandyklubba!

Då vi haft grävling på besök i hönshuset och jag viste vilken röra de kan åstadkomma rusade jag tillbaka in i hallen för ett mer hållbart redskap. Där har vi ett! Den röda, 40 cm-långa skohornet!!

Ut med skohornet i högsta hugg och nu stod grannarna från huset bredvid och lyser på slagskämparna med ficklampor. Jag viftade med mitt skohorn, fast jag var inte så morsk längre och jag började i min tur vråla och skrika för att skrämma grävlingen. Försiktigt närmade jag mig dem. Plötsligt så slutar kampen, oljudet tystnar, grävlingen försvinner, och så gör katten! Och grannarna.

Vad skulle jag göra? Den sårade katten försvann!? Jag gick in, fick barnen i säng, men jag kunde inte sova. Jag funderade på katten. Låg den någonstans och förblödde till döds? Var den söndersliten men skulle kunna klara sig om den kom till veterinär? Så småningom somnade jag ändå.

På morgonen smög jag mig mot stället där slagsmålet pågått. Jag var rädd för den syn som skulle möta mig. Avslitet öra? En tarmslynga? Blod i massor? Jag kom fram till platsen och där fanns... Ingenting! Inte ett öra! Inte en blodsdroppe! Inte ens ett hårstrå!

Jag grunnade på vad som egentligen hänt. Jag hade inte drömt, men hur var denna avsaknad av spår möjlig?

Nåväl. Jag fick tids nog lära mig att detta var ett typiskt beteende av unga grävlingshannar som blivit könsmogna och vill skapa sig ett territorium. Det var ingen katt inblandad utan två jämstarka kombatanter.

Undrar hur långt jag kommit med skohornet...?

Allmänt | |
#1 - - Anonym:

hej vill önska en härlig fredag kväll

ha de bra

delta gärna i mina tävlingar om du vill

www.enlitentax.blogg.se

#2 - - Amanda:

Tur att det inte var en katt som blev inblandad. Älskar katter de är så snälla och pålitliga!

#3 - - Lexi:

Med tanke på att han lever med en kvinna så e det nog besprutning som har gjorts. Sjukt tycker jag. Det ska inte vara såhär.

#4 - - kompis E:

sv: haha, förstår iofs att en förälder är för föräldrarlydan :P annars skulle de va skumt ^^

haha ja antar att katrin har fixat bort bilden nu? men den va rätt så snygg, de måste du erkänna ::

#5 - - Angelica L:

Hoppas din dag har varit bra ??!!

Ha det bäst :D

#6 - - Kattis:

Vad roligt skrivet, ler när jag läser, man ser hur du står där och fäktar med ett skohorn??!!

Hahaha

#7 - - Therese:

OH MY GOD vad mycket du uppdaterar!!!:) Du måste ju skriva JÄMT:) Och sambon som tycker att moi skriver mycket...haha... Nä, nu ska jag försöka ta mig samman och göra något. Spela piano eller måla eller något.,.. kram så länge

Upp