Att åldras och utmanas
Emellanåt funderar jag på detta med att bli äldre och hur ens "förmågor" kan förändras och försämras. Det är ju inte som är jag direkt är gammal än, men visst har jag känt av stela leder och en viss tröghet då och då. Men det jag upplever mer störande är att jag redan ser jämnåriga som börjar "fastna". Fastna i det som varit och pratar gamla minnen på samma vis som äldre personer gör och jag tycker detta är litet obehagligt. Prata gamla minnen är trevligt, men när det inte verkar ha kommit in några nya då är det inte bra. Obehagligt och inte bra för jag vill inte bli sådan! Än så länge blåser det friska vindar i min och vår tillvaro, sällan har vi möjlighet att bara sänka in oss i en bekväm tillvaro där allt går i en jämn lunk utan några störande moment. Snarare att jag då och då tänker att det kunde vara bekvämt att ha litet mer tristess och förutsägbarhet i tillvaron, men om priset då är att jag börjar bli mossig i huvudet, då får det vara.
Ofta tänker jag att det gäller att omge sig med unga människor och människor som utmanar det jag ser som självklarheter. Tack och lov att vi har tre ungar som ruskar om oss och våra åsikter med jämna mellanrum, det gäller att de inte slutar med det. Eller blir vuxna och präktiga för hela slanten. Tack och lov har jag flera unga vänner som kallar mig sin dinosaurievännina, det torde tyda på att jag är fortsatt gångbar i den gruppen.
Kanske finns det andra sätt att hålla sig på tå också? Kanske är just detta en förklaring till att en lärare som våra barn haft alltid synns till där ungdomar håller till? Ofta har h*n väl något av sina barn med sig men inte alltid, kanske är det bara för att hålla hjärnbanor rena och mata sig själv med nya sinnesintryck?
Kanske ska jag börja med en ny hobby? Graffittimålning? Skatea? Mosh-pitande?