Li och Lo på den svartvitatiden
Li och Lo var två mumintrolliknande figurer som befolkade de flesta sidorna i Första Boken. Li och Lo fanns nog med i andra och tredje boken också. Fröken Anita Nilsson tragglade dikter och psalmer och bordsböner med oss. Jo, det blev en del multiplikation och hembygdskunskap också. Och teaterföreställningar för föräldrarna om Apollo 13:s rymdfärd. Jag var dykare som släpte ut astronauterna ur rymdkapseln. Jag var inte nöjd med den rollen.
Jag tvivlar på att det finns en endaste unge idag som ställer sig vid skolbänken efter lunchen och hasplar ur sig:
-Tackgodegudförmatenamen!
Det finns väl knappast skolbänkar numera.
Men sånt fick man göra på min tid. På den svartvitatiden. På 60-talet.
Inte undra på att vi 60-talister blev sådana rättskaffens medborgare!
Hoppsan, trodde först jag kommit vilse. Vad fint det blev!
Li och Lo fick jag också lära känna i första klass i Stockholm. När vi sen flyttade till Värmland i andra klass var det andra böcker som gällde. Därför är det bara jag som känner till dem bland mina vänner.
Kul att se dem igen!
Kramar/marma