London 2011: Mermaid Suite Hotel
...så stod vi utanför pizzerian på 3 Blenheim Street!
Men så tittade vi efter litet noggrannare....
....och där till vänster hittade vi den smala dörren till Mermaid Suite Hotel.
Vi travade upp för den smala trappen till receptionen och i hederlig engelsk anda var trappan täckt med en ny, tjock, blå heltäckningsmatta. Vi möttes av en trevlig men inte särdeles pratsam man som kontrollerade vår bokning, tog betalt, gav oss en nyckel och sa att vi hade rum 33, på 10 Blenheim Street, bara att gå över gatan.
Nummer 10 Blenheim Street var en anonym dörr, mycket riktigt på andra sidan din lugna gatan och bakom dörren mötte oss världens smalaste trappa. Trappan var täckt med samma nya, ultratjocka heltäckningsmatta. Vi påbörjade vår klättring. Trappan var smal, den slingrade sig och slingrade sig och det kändes som att Jack omöjligen kunde haft med besvär med bönstjälken. Vi orkade oss på högljudda önskningar om att inget falsk brandlarm skulle gå under natten. Så, högst upp i detta smala trapphus med ett rum på varje avsats fanns rum nummer 33. Vi öppnade dörren och tänkte att det får vara vilken lopplåda som helst, bara vi slipper klättra mer.
Döm om vår förvåning när vi nog möts av det största hotellrum i denna prisklass jag någonsin sett!
Ett litet kök med tvättmaskin, kylskåp, vattenkokare och fläkt. Bakom dörren fanns det relativt nyrenoverade badrummet med separat toalett och dusch.
En dubbelsäng, en enkelsäng och liten matplats.
TV, fläkt och hårtork och till och med öppen spis som inte var i bruk.
Att kalla dessa 30 centimetrar för balkong var väl att ta i, men vi hade i alla fall brandstege upp på taket.
Dotters säng var mjuk, det var inte dubbelsängen, men det hade jag nu inte väntat mig. Viss erfarenhet av engelska hotellsängar har jag nu.
Frukosten serverades i pizzerian och den var väl som engelska hotellfrukostar brukar vara; kaffe, rostat bröd med tillbehör, juice och flingor. Helt OK, för det brukar inte vara så våldsamt mycket annorlunda.
När vi såg på vägg- och takmålningarna så var det nästan som att föras tillbaka till Sixtinska kapellet (besöket till Vatikanstaten som jag änu inte rapporterat om), men bara nästan.
Självklart vet vi inte hur de andra rummen ser ut, vårt rum var mer av en liten lägenhet än hotellrum, men trots att städningen av dörrhandtag och lister kunde ha varit bättre, så tror jag att vi har fått ett favorithotell i London. Priset var bra, rummet stort och fräscht, läget kunde inte ha varit bättre och vad mer kan man önska?
Blogg.se konstrar...!
Mitt inlägg om Notting Hill kommer nu före inlägget om Afternoon Tea. Du får scrolla ner om du vill läsa det!
Jag tycker att du har hittat ett guldkorn här!!! Tänker på en familj med flera barn som kanske vill laga mat själv eller tvätta kläder. Helt ok, ett av de bätsta ställen jag sett i hyfsad prisklass i centrala London. Å egen brandstege och en typ fransk balkong. MVG skulle jag vilja säga!!!