ANNEs blogg

Lille Jörgen Danielsson satt på sitt rum. I detta rummet skulle han vara landstingsråd och inte bara det, han skulle vara ordförande för alla de andra små landstingsråden. Men nu var ju lille Jörgen litet mörkrädd av sig och han kände att det kunde sitta en otäck gubbe under skrivbordet, en otäck östtysk tulltjänsteman. Så lille Jörgen tänkte till och kom på att vad han behövde för att lysa upp i mörkret var en lampa! För att vara på den säkra sidan, så ville han ha en fin, gnistrande lampa som helt säkert skulle skrämma bort den östtyske tulltjänstemannen och hans eventuella spöke också. Därför tog lille Jörgen med sig den stora spargrisen till lampaffären och köpte sig en stor och fin kristallkrona och några små lampor att ha i fönstret. Det är sådant man måste göra när man är rädd för mörkret och de otäcka tulltjänstenmännen från järnridåns baksida hotar.

Lille Jörgen spenderade många veckopengar på denna lampa. 19 000 en-kronor närmare bestämt. Han tänkte inte så noga på att de där kronorna i spargrisen egentligen inte var hans alldeles egna utan att de kunde faktiskt ha används till att betala några undersköterskor litet högre lön eller att någon som var sjuk möjligheten till litet kortare tid i sjukvårdskön. Är man mörkrädd, så är man.

Nu är lille Jörgen litet ledsen på Tommy. Tommy skriver för en tidning och hittade kvittot på lampan och Tommy som då inte är mörkrädd tyckte inte att Jörgen hade använt slantarna på ett rättvist sätt. Jörgen säger att hans lampköp kanske inte var rätt, men det är Tommys fel. Alltihop!

-Tommy är ju bara en Janne Josefsson-wannabe!

Snipp, snapp, snut, och så tror jag inte denna saga var slut.

Herta har också skrivit om Jörgen och hans lampa.