Poetbojkott av Love Stockholm 2010
Inte bara att svenska poeter inte hyllar kungahuset och därför med mer eller mindre avsky tackat nej till att skriva kärleksdikter till Victorias & Daniels bröllop, de är vana att bygga upp sitt författarskap efter egna premisser och därför upplever uppdrag utifrån som väldigt främmande känslomässigt. Enligt Anders Olsson, Svenska Akademien.
Låt vara att denna bojkott tolkas som en passionerad handling för poesin och att man därmed kan konstatera att poesin inte är död utan lever, men har poeter verkligen det så fett att de har råd att tacka nej till uppdrag? Behöver man reagera så känslomässigt när man erbjuds jobb?
Jag antar att det där är något som jag inte begriper.
Jag är ju ingen poet jag.
Oj! Här reagerade jag spontant med att SJÄLVKLART! Självklart att de inte kan "sälja sig". Problemet med konst som jag ser det (jag är ingen konstnär, inte mer än så som vi alla är det, men jag har tankar om hur vi kan vårda våra konstnärliga förmågor) är att det kräver en enorm självsäkerhet eller en inställning att det är givet att man kan göra det man gör för att kunna producera naturligt. Så fort man försöker pressa fram något så riskerar man att inte bli nöjd med sig själv och det förlorar man sin egen självsäkerhet. Jag har ingen aning om hur jag skall förklara detta.. Jag känner mig på hal is. Jag skulle kanske ha hållit truten från början av. Hahaha!