Nu får jag allt passa mig!
När den morgonpigge mannens hus passerades på min runda, såg jag en svart- och rödrandig morgonrocksändalykt stå rätt upp ur en rabatt. Huvudet ner och ändalykten upp. Inte en rörelse. Sannolikt rensade mannen ogräs men det var inte helt uteslutet att han granskade sitt verk från häromdagen, då något (vet inte vad) hade grävts ner i arla morgonstund.
Återigen pinnade jag på fort även om jag antog att mannen knappt hade ögon i baken.
Ett par hundra meter från huset träffar jag en katt. För en sann kattälskare är det alltid en intressant utmaning att se om man kan få sig en konversation till livs med en främmande katt. Denna lilla katt var inte svårövertalad. Han snodde sig runt, kråmade sig, spann litet högre varje gång jag rätade på mig för att fortsätta längs vägen. Till slut tog jag fram reservmobilen och knäppte några bilder på kissen, bloggmaterial så gott som något.
Plötsligt skär en skarp vissling genom luften!
När jag lyfter blicken från katten står den svart- och rödrandiga morgonrocken innehållandes ett stycke skallig herre utanför sin tomt hejvilt viftandes.
-Herregud! tänker jag, han tror jag tänker kidnappa katten!
Mycket skyldig och med klappande hjärta lämnar jag katten. Flera gånger ser jag mig över axeln för att försäkra mig om att varken katt eller gubbe kommer efter.
-Jag misstänker att jag ligger pyrt till! Jag är nog anmäld till polisen som misstänkt för anstiftan till frihetsberövande!
Väl hemma rotade jag fram mina gångstavar. Det huset går jag inte förbi en gång till utan tillhygge.
Anne, svar om den isländska maten. Det var från ytterlighet till ytterlighet. Jag njöt av det mesta, men köpte med mig en del med äckelfaktor hem. Det har jag dock skickat till sonen som älskar konstigheter i matvärlden.
Vad det gäller katten på bilden blev jag störtförälskad. Jag har kattabstinens så det skriker!